ágohya (3. a + gohya part. fut. pass. von guh) adj. nicht zu verhüllen, der durch nichts verdunkelt wird. Attribut des Indra ṚV. 8, 87, 4. des Pūṣan 10, 60, 3.; vor allem aber des Savitar, der Sonne, so dass es in Bezug auf ihn förmlich zum Appellativ geworden ist. Das Wort erscheint namentlich da, wo Savitar in Beziehung zu den Ṛbhu's tritt: tatsâvìtā vô 'mṛtàtvamāsûvàdagôhyàṃ yacchràvayântà aitâna ṚV. 1, 110, 3. ùdvatsvâsmā akṛṇotanā̀ tṛṇâṃ nìvatsvàpaḥ svâpàsyayā̂ naraḥ . agôhyasyà yadasâstanā gṛ̀he tadàdyedamṛ̂bhavò nānû gacchatha .. sàṃmīlyà yadbhuvânā pàryasârpatà kvâ svittā̀tyā pìtarā̂ va āsatuḥ . aśâpatà yaḥ kàrasnâṃ va ādàde yaḥ prābrâvī̀tpro tasmā̂ abravītana .. sùṣùpvāṃsâ ṛbhavàstadâpṛcchàtāgôhya ka ìdaṃ nô abūbudhat . śvānâṃ vàsto bôdhayìtārâmabravītsaṃvatsàra ìdamàdyā vyâkhyata .. 1, 161, 11-13. dvādâśà dyūnyadagôhyasyātìthye raṇânnṛ̀bhavâḥ sàsantâḥ . sùkṣetrā̂kṛṇvànnanâyantà sindhū̀ndhanvātîṣṭhànnoṣâdhīrnìmnamāpâḥ .. 4, 33, 7; vgl. ROTH zu NIR. 11, 16.