aṅkuraḥ, aṅkuram [aṅk-ūrc Uṇ 1.38] A sprout, shoot, blade; darbhāṅkureṇa caraṇaḥ kṣataḥ Ś.2.12; 'a little bloomed flower;' sa nānākusumaiḥ kīrṇaḥ kapiḥ sāṅkurakorakaiḥ Rām 5.1.49. oft. in comp. in the sense of 'pointed', 'sharp' &c.; makaravaktradaṃṣṭrāṅkurāt Bh.2.4 pointed jaws; nṛsiṃhasya nakhāṅkurā iva K.4 pointed nails; kuraṇṭakavipāṇḍuraṃ dadhati dhāma dīpāṅkurāḥ Vb.4.1; pataṅgapavanavyāloladīpāṅkuracchāyācañcalam Bh. 3.68 unsteady like the pointed flame of a lamp; (fig). scion, offspring, progeny; anane kasyāpi kulāṅkureṇa Ś.7.19 sprout or child of some one; anvayāṅkuram Dk.6. -2 Water. -3 Blood. -4 A hair. -5 A tumour, swelling.